madeleinemaria

klockan börjar närma sig halv tolv och tankarna snurrar runt i mitt huvud. tänk er en dunkudde som bara spricker, en av dom små miljoner fjädrarna är jag. ibland förstår jag inte vad du tänker med eller vart någonstans i livet du vill komma. att krossa någons hjärta, inte bara en gång utan fler än så. jag gjorde mitt misstag och det vet jag om, men säg något jag inte har gjort för att gottgöra det. varje dag försöker jag inbilla min hjärna att det finns så många andra där ute, men var? när? och hur? det sjukaste är att det har gått ett halvår, i mitt huvud har det gått en ynka liten månad, knappt det. det finns så många små saker som får mig att tänka, får mig att må illa, får mina tårar att rinna och så vidare. jag önskar att det fanns någon medicin mot olycklig kärlek. men jag ska försöka hålla hoppet uppe, för jag vet att kärlek är det finaste som man kan få och ge. jag lovar er att det finns inget finare än att höra någon viska älskling i ditt öra eller att sitta och mysa efter ett stort bråk. egentligen vill jag bara åka hem till dig precis som förut, lägga mig under täcket och bara ha dig nära. ibland kan jag även känna tvärt emot, min ilska kan bli outhärdlig. som sånna dagar jag inte vet vart jag ska ta vägen, då jag helst bara skulle köpa en biljett och resa någonstans långt härifrån. men nu vet jag hur det ligger till, du är inte alls den personen jag älskar. jag älskar den du var då, jag vill se dig som den. du har fått mig att inse att jag är värd någon bättre, någon som bryr sig och har lite empati i blodet.

jag är en envis själ, jag klarar det med hjälp av dom bästa vännerna i världen. någongång hoppas jag att du förstår vad du går miste om. jag hade en fin tid med dig, sovsött!